Det finns ett hus, långt, långt bort....

Jag har precis besökt ett riktigt gammalt hus från 1850-talet som riktigt andas historia och gamla minnen. Det är min mammas barndomshem som jag inte har besökt på 16 år och nu var det ett kärt återseende att besöka det gamla huset igen. Mycket var sig likt, tiden hade dock satt sina spår på vissa ställen men helt fantastiskt att huset står där det står trots att ingen bott där "på riktigt" på 20 år. Jag och mamma hann inte vistas mer än 30 minuter i huset förrän sopkvastarna var framme och vi satte igång att möblera för att få allt trivsamt. Det tog 4 dagar men det var roligt. Det är konstigt det där med rötter och hur man är bunden vid sin egen historia. Jag har vistats alla mina barndoms somrar här och någonstans kändes att huset var viktigt för mig. Tyvärr ligger det långt borta, i ett annat land, men vi ska nog försöka få till en resa dit nästa sommar igen. Man ska vara rädd om sin historia.